Etymology
1. fsv. stoppa; liksom fd. stoppæ (d. stoppe), fvn. stoppa (nor. dial. stoppa) av mlt. stoppen (lt. stoppen); motsv. flfrank. stuppōn, mnl. stoppen (nl. stoppen), fht. stopfōn (i ssgn bistopfōn; mht., t.
stopfen), feng. -stoppian (i ssgn forstoppian, stoppa till, eng. stop), sannol. av det romanska ord som bl. a. föreligger i mlat. stuppare, fylla igen med blånor, ffr.
estoper, fylla igen (med blånor l. annat), spärra av o. d. (fr. étouper), avledn. av lat. stuppa, blånor, av gr. στύπη, στύππη, blånor, av ovisst urspr.; möjl. dock sammansmältning av nämnda romanska ord o. det ord som föreligger i fht. stopfōn (t. stopfen, stupfen), sticka l. stöta (med ngt spetsigt), till den rot som föreligger i STUPA, störta o. d., STUV, tygbit o. d., STYV- (i STYVBARN m. fl.), ävensom (med dentalutvidgning) i STÖTA. — Jfr BESTOPPA, STOPP, sbst.
2, STOPP, interj., STOPPER, STOPPING References:
1
2. From Old Norse stoppa, from Middle Low German stoppen, from Old Saxon *stoppon, from Proto-West Germanic *stoppōn.
Verbs referencing "stoppa"
Finnish with old forms
topata, Finnish with old forms
tupata, Finnish with old forms
stopata.