Etymology
1. liksom dan. o. nor.
stikke nybildning till STINGA, utgående från ipf. (o. imper.) sg. med assimilation
nk>
kk; delvis i bet.
I 9—11
, 13—17 dock av (m)lt. l. (mh)t. stikken, sticken, sticka (i bet.
I 9), fästa, brodera o. d. (se STICKA, v.
2), o. av (m)lt. l. (mh)t. stekken (av fht. stecchan), av ett germ. stakjan, kausativum till det starka v. som föreligger i fsax.
stekan, mlt. steken, fht. stehhan, (mh)t. stechen, rotbesläktat med STAKE, l. möjl. urspr. av ett germ. starkt v. stikan (jfr STICKA, sbst.
1), med anslutning till ombildningen av STINGA; formerna med
-e- o.
-ä- direkt lån från västgerm. spr. (se ovan). — Jfr ETIKETT, STECKPALM, STEKBUTTEL, STEKEPENNING, STEKJÄRN, sbst.
2, STICK, sbst.
1, STICKA, sbst.
1, STICKA, v.
2—6, STICKAMETZ, STICKANDE, -STICKEL, STICKEN, STICKERA, STICKFLUSS, STICKLA, v.
2, STICKLING, sbst.
3—4, STICKS, sbst.
1, STUCKENHET fsv. stikka (i bet. 1); liksom fd. stikka (d. stikke), nor.
stikke (i bet. 1
, 2); i bet. 1—3 av mlt. sticken (lt. sticken), sticka (in ngt i ngt o. d.), fästa (jfr STICKA, v.
1), brodera, sy o. d., iordningställa pilar o. d., samt i uttr. in brant sticken (se STICKA, v.
3), motsv. mnl. sticken (nl. stikken), mht. sticken (t. sticken), meng. stic(c)hen (eng. stitch), etymologiskt identiskt med mlt. sticken, föra in, sticka (se STICKA, v.
1); i bet. 4—5 ombildning av mlt. strikken l. t.
stricken (med anslutning till STICKA, v.
1). — Jfr STICK, sbst.
2, STICKELSKO fsv. stikka (i bet. 1 o. i uttr. stikka eld(en)a); liksom dan. o. nor.
stikke (i uttr. stikke ild på l. stikke i brand) av mlt. sticken, antända (äv. i uttr. in brant sticken), etymologiskt identiskt med sticken, sticka (in ngt i ngt o. d.), sy, brodera o. d. (se STICKA, v.
2); jfr äv. t.
stecken (i bet. 1 o. i uttr. in brand stecken), etymologiskt identiskt med stecken, sticka (in ngt i ngt) o. d. (se STICKA, v.
1). — Jfr ANSTICKA, STIGMA
2. av t.
stecken (urspr. med svag, senare under inflytande av stechen, med stark böjning), av mht. stecken, av fht. stecchōn, till stechan, sticka (se STICKA, v.
1); den urspr. bet. är: sitta faststucken l. instucken o. d. — Jfr BESTICKA, v.
3, STICKFLUSS
3. av eng. stick, sticka, sitta fast, stå fast o. d. (se STICKA, v.
1) fsv. stikaþer, p. adj., utmärkt gm nedsatta pålar, sv. dial. stika (kortstavigt), märka ut med ruskor o. d., spänna ut (hud) o. fästa med stickor, sätta stöd för växter; jfr fvn. stika, äv. stikka, avstänga med pålar; avledn. av det ord som föreligger i sv. dial. stika, stiku, vägruska, stång att hänga nät på, sticka, sträva, stikka, vägruska, fvn. stika, stikka (se STICKA, sbst.
1);
stäcka representerar en dialektal utveckling av den kortstaviga formen References:
1 2 3 4 5 6
4. Old Norse stikka, from Proto-Germanic *stikkô, from Proto-Indo-European *(s)teyg-, related to Etymology 2 below. Compare Icelandic stika, English stick. See: Icelandic '
stika', English '
stick'.
Verbs referencing "sticka"
English
stick, Finnish with old forms
stikkaa.