Etymology
1. utan motsvarighet i fsv. el.
2. andra språk; 1652, Sahlstedt 1773;
3. avledn. på
-r av ä. nsv.
blixta, el. kanske
4. egentl.
*blixra, avledn. av fsv., ä. nsv.
5. blixa (med inskott av
-t mellan
s o.
r);
6. möjl. kommer dock
r i
blixtra från ä.
7. nsv. sbst.
blixter n., som kan vara en
8. gammal bildning; även andra möjligheter
9. äro tänkbara. Fsv.
blixa, blinka, i ä.
10. nsv. även 'blixtra', är en avledn. på
-s
11. av fsv.
blika, vara synlig el. blottad, isl.
12. blika, glänsa, o. alltså en
13. parallellbildning av detta verb till no.
blikra, glimta,
14. blinka, o. fsv.
blikta, blinka; av germ.
15. *blik-, lysa (se
bleck, blek, blicka).
16. Ty.
blitzen, blixtra, av fhty.
blëcchazzen,
17. utgår från urgerm.
*blekatjan (jfr
black
18. 2).
19. Verben BLIXTRA, BLIXA, BLINKRA, BLINKA, BLIKA, BLEKA med motsv. sbst., därtill äfv. åtskilliga adj. ss. BLEK, BLACK, BLANK, synas alla på skilda vägar återgå till en och samma källa, från hvilken också bl. a. utgått sanskr. bhárgas, glans, gr. φλέγειν, lat. fulgere (med sbst. fulgor, hvaraf fr. foudre). Mer l. mindre närstående äro i vårt språk lånorden FLOX, FLOGISTON, FLEGMA, FLAMMA, FLAGRANT, FULMINANT. Grundbetydelsen har varit: lysa, glänsa. Sina närmaste icke skandinaviska släktingar har
blixtra i de nt. bliksemen, bliksenen, blixen o. det t.
blitzen, af fht. blecchazzen. Med afs. på bet.-utvecklingen från lysa till blixtra kan jämföras eng. lighten. De hithörande nordiska uttrycken förete en bet.-utveckling i hufvudsakligen fyra riktningar, som kunna angifvas genom orden: blänka, blinka, blicka, blixtra. Ofta förenas två l. flera af dessa bet. hos ett och samma verb. De växlande afledningsformer, under hvilka uttrycken för blixtra uppträda i vår litteratur, belysas på ett lärorikt sätt genom parallellformer från det till bet. närstående verbet GLIMMA. Man har däraf 1) GLIMMA, 2) GLIMRA, 3) GLIMTA, hvartill man med stöd af det eng. glimpse (hvars p är ett blott hjälpljud) kan lägga ett
*GLIMSA. Af BLIKA, det enklaste sv. uttrycket för blixtra, föreligger i fsv. afledningarna blikta o. blixa, i norskan blikra. Det afledda BLIXA har i sin ordning själft fått afledningarna BLIXTA o.
*BLIXRA, sedan omdanadt till BLIXTRA (med samma hjälpljud som i STRÖM, SYSTER, HUSTRU, KASTRULL; jfr
Noreen Altschw. gram. 193 (1899)). — Liksom sbst. BLIXTER, n., utan tvifvel är bildadt af BLIXTRA, kan också BLIXT, som i äldre tider äfv. var n., vara bildadt af verbet BLIXTA. Jfr för öfr. Tamm, E. Hellquist i Arkiv f. nord. filol. 14: 8 (1898) o. Persson Indog. wortf. 339 (1912). Anmärkningsvärdt är, att de i Sv. nu allmänt brukliga uttrycken BLIXT o. BLIXTRA alldeles saknas i våra skandinaviska fränders språk o. i vår egen litteratur icke äro uppvisade förrän under 1600-talet. Ja, ända till inemot slutet af 1700-talet var verbet BLIXTRA en mycket undanskymd biform till det nu förgätna BLIXTA. Först gm den auktoritet, som Sahlstedts större ordbok (1773) genast vid sitt första framträdande tillvann sig, blef den sistnämnda formen definitivt undanträngd af BLIXTRA. Innan ordet BLIXT o. motsv. verb framträdde, voro hos oss de nu nästan bl. i mera högstämd stilart använda LJUNGELD, LJUNGA de vanliga uttrycken, liksom också d. ännu begagnar de motsv. orden lyn, lyne. I vår gamla bibelöfversättning finnes lika litet ordet BLIXT, som ordet ÅSKA (det senare begreppet uttrycktes med TORDÖN l. DUNDER). Ännu i vår senaste officiellt utgifna bibelöfversättning (1904—12) förekomma BLIXT o. BLIXTRA endast i sällsynta undantagsfall, då särskilda stilistiska skäl föreligga, t. ex. Nah. 3: 3 o. i analogi därmed Hab. 3: 11. När det gäller en förklaring af ifrågavarande språkändring, ligger det närmast att tänka på ett utländskt lån. Så har Rydqvist gjort, då han uppfattar vårt BLIXT ss. en ”förmedling” mellan det t. blitz o. det nt. blix. Faktiskt har vår litteratur exempel på de tydl. lånade BLITS o. BLITSA (se d. o.). Men redan den omständigheten, att de i Tyskland brukliga formerna ej lämna någon hållbar förklaring på -t i vårt BLIXT talar emot antagandet af ett lån. Härtill kommer, att ett verb BLIXA förekommer redan i vår medeltidslitteratur. Att ordet på det enda ställe, där det möter, har bet. blinka, visar att det ej är ett tyskt lån, men kan, i betraktande af hvad som ofvan sagts om likartade betydelseöfvergångar i nord. spr., ej vara något skäl emot identifierandet af detta BLIXA med det som ersatt LJUNGA. Detta så mycket mindre, som en o. samma förf., P. J. Gothus, något senare (1595 o. 1618) använder BLIXA i båda betydelserna. Härtill kommer, att åtskilliga sv. folkmål både i Sv. o. Finl. fortfarande ha ett på samma sätt dubbeltydigt blixa. — Under sådana förhållanden är det helt visst riktigast att uppfatta BLIXT o. BLIXTRA icke ss. utländska lånord, utan ss. lån från vårt eget folkspråk. När östgöten J. P. Gothus i sin ordbok (1640) öfversätter lat. fulgurat med ”thet blekar”, är det tydligt, att han hämtat ordformen från sin hembygds mål. Det är då ej för djärft att fråga, om icke ordets t-former, BLIXT, BLIXTA, BLIXTRA, BLIXTER, kunna ha inkommit i högsvenskan från uppländskan o. närstående munarter. A. Schagerström i Landsm. X. 1: 10 (1889) anför de nämnda formerna från Roslagen, o. flera af de förf. hos hvilka de tidigast visa sig i litteraturen (Bureus, Schroderus, Wollimhaus, O. Rudbeck d. ä.) ha varit upplänningar. Bellmans anv. af BLIXT ss. n. o. af sg. best. blixtret kan också förklaras ur denna dialekt. Formerna blixtret o. pl. blixtrar böra emellertid också ses i ljuset af den vacklan mellan verbalformerna BLIXTRA o. BLIXTA som rådde under senare delen af 1700-talet. Analogien från verbet kan ha inverkat på de böjda formerna af substantivet. Alldeles oberoende af utländsk inflytelse torde emellertid svenskans utbyte af de gamla orden LJUNGELD, LJUNGA mot de nutida orden icke ha varit. De mångåriga krig som Sverge på 1600-talet förde på tysk mark o. öfverhufvud den lifliga beröringen mellan Tyskland och Sverge under denna tid ha utan tvifvel bidragit till att inhemska ordformer som hade stöd i snarlika tyska synonymer just då lättare än förut kunde komma till väldet. Det må tilläggas, att den äldre formen LJUNGELD längre bibehållit sig ss. uttryck för den nedslående blixten än ss. beteckning af blixtens sken. Jfr anm. under BLIXT 1 a References: 1
20. From either blixta or *blixra, from blixa, without close relatives in Scandinavian, but ultimately from Proto-Germanic *blīkaną, from Proto-Indo-European *bʰleyǵ-. Cognate of Dutch bliksemen, German blitzen. See: Proto-Germanic '*blīkaną', Dutch 'bliksemen', German, old spelling 'blitzen'.
Verbs referencing "blixtra"
Old Frisian blixenia.