Etymology
1. fsv. väkia, väkkia; motsv. fd. vækje (d. vække, nor. bm.
vekke), fvn., nyisl.
vekja (pret. vakti) (nor. nn. vekkja), got. –wakjan (i uswakjan), fsax.
wekkian (mlt. wecken), mnl. wecken (nl. wekken), fht. wecchen (mht., t.
wecken), feng.
weccan; kausativbildning till det starka verb som föreligger i sv. dial. vaka (pret. vok), got.
wakan, sidoform till det svagt böjda VAKA, v.
1 — Jfr VÄCK, sbst., VÄCKA, v.
2 fsv. väkia, sv. dial. väcka, hugga furuspånor; jfr fd. vækje (d. vække), fvn., nyisl.
vekja (nor. vekke, nor. nn. äv. vekkja); sannol. samma ord som VÄCKA, v.
1, o. alltså eg.: få (vatten l. vätska) att vakna, möjl. under inflytande av det adj. som föreligger i fvn. vǫkr, våt (jfr det härmed samhöriga fvn. verbet vøkva med delvis samma anv. som vekja), till den rot som äv. föreligger i lat. uvidus, våt, sanskr. ukṣáti, dryper. — Jfr NÖTVÄCKA References:
1 2
2. From Old Swedish vækia, vækkia, from Old Norse vekja, from Proto-Germanic *wakjaną. See: Proto-Germanic '
*wakjaną'.
Verbs referencing "väcka"
English
watch, Danish
vække.