Etymology
1. sv. dial. rugga, rogga (med slutet
o-ljud); jfr nor. dial. o. isl. rugga, gunga, vagga, röra fram o. åter, meng. ruggen (eng. dial. rog); jfr äv. sv. dial. ruggla, vackla, runka, fd. ryglæ neder, störta ned l. omkull, nor. dial. o. isl. rugla, eng. dial. ruggle, roggle; möjl. besläktat med RUCKA, v.
1 — Jfr RUGGA, sbst.
3 o. v.
5
2. avledn. av RUGG, sbst.
2; delvis möjl. att fatta ss. ombildning (med anslutning till RUGG, sbst.
2) av RUGA, v.
1 — Jfr RUGGA, v.
3, RUGGIG
3. etymologiskt identiskt med RUGGA, v.
2 (en fågels fjäderdräkt är under ruggningstiden ojämn o. liksom uppruggad); i formen
ruga möjl. dock etymologiskt identiskt med RUGA, v.
1 (jfr motsv. anv. av lt. rūgen, d. rue); formen
ruggad i bet.
I c är möjl. eg. att fatta ss. ett p. adj. (uppkommet gm ombildning av
ruggot; jfr RUGGIG
I 5
e β
anm.). — Jfr RUGG, adj., RUGGA, sbst.
1, RUGGIG
4. sydsv. dial. rugga, ruga, rogga, råga, rägna fint med drivande rägndroppar, dugga; jfr d. roge, rogge, ru(g)e, smårägna, dugga under blåst; till sv. dial. rugg, rug, rogg, ä. d. rug, duggrägn, sannol. identiskt med nor. dial. rok, rykande, storm som driver vatten i luften, i avljudsförh. till RYKA; i sv. har ordet i vissa trakter sannol. ombildats efter mönster av DUGGA (jfr
Wigforss SHF 291 (1913)) sv. slang rugga, (gå o.) tigga (Kväsargrabbar 11 (1902)), ruggare, tiggare (Landsm. 1910, s. 94); jfr sv. månsing roggarejonse, tiggargosse (Dal Boëros. 109 (1719)), d. rotvälska rögår, tigga, reggårer, pr.: tigger, reggårer, tiggare; möjl. av lat. rogare, fråga, bedja (se RAKA, v.3); i sv. möjl. med anslutning till sv. dial. rugga, rogga, gå vacklande, långsamt skrida framåt (etymologiskt identiskt med RUGGA, v.1) References: 1 2 3 4 5 6