Etymology
1. fsv. fogha (ipf. -adhe), foga, laga; refl.: foga sig, lämpa sig, gynna, o. föghia (ipf. -adhe o. föghde), sammanfoga, bringa, giva, laga, passa; refl.: ansluta sig, hända; liksom d. føie av mnt. vogen (utan o. med i-omljud; jfr nt. fōgen o. fögen), passa, foga; refl.: foga sig, passa; jfr fsax. fōgian, fht. fuogen, t. fügen, feng. fēgan, eng. fay. Ordet, vars grundbet. trol. är ’passa’, står i avljudsförh. till FAGER. Jfr äv. FACK, FÅ, v., samt FÖGA, sbst. o. adv. — Med avs. på bet. 4
a, 5 o. 6 jfr äv. d. fuge, av t.
fugen References:
1
2. From Old Swedish föghia, fögha; from Middle Low German vôgen, from Old Saxon fōgian, from Proto-Germanic *fōgijaną. Cognate with Dutch voegen, Old High German fuogen (“to add”) (German fügen), Old English fēġan (English fay). Doublet of fager, föga, få, and fånga. See: Proto-Germanic '
*fōgijaną', Dutch '
voegen', German, old spelling '
fügen', English '
fay'.