Etymology
1. fsv. dia, di (ipf. dīþe); jfr ä. d. di, d.
die; liksom mht. dīen, tīen (tigen; säkerligen representerande ett tījen), teien, dia, dägga, t. dial. (Bayern, Österrike) dei(e)n återgående till ett urgerm.
*dī(i̯)an o. innehållande den svaga stamformen dhī af den ieur. rot dhē(i̯), suga, dia, som också (med andra afljudsstadier) ingår i fht. tāen, dägga, lett. dēju, lat. fēlare med samma bet., fēmina, kvinna, fīlius, son, gr. ϑμλή, bröstvårta, ϑῆλυς, närande, kvinnlig, sanskr. dhayati, suga; se äfv. DÄGGA. Rörande förh. mellan formerna
dia o.
di se
Noreen Altschw. gram. § 153 anm. 2 o. § 559, om inskjutningen af j Därs. § 328 1 b References: 1
2. Inherited from Old Swedish di, dia, from Proto-Germanic *dijōną, from Proto-Indo-European *dʰeh₁(y)- (“to suck, suckle”). See: Old Swedish 'di', Old Swedish 'di', Proto-Germanic '*dijōną'.