Etymology
1. fsv. störa (i bet. 1), fvn. staura (i bet. 1, 2), nor. staure; avledn. av STÖR, sbst.
2
2. av t.
stören (fht. stōren, förstöra, mht. stœren, bringa i oordning, förstöra); jfr fsax. testōrian, förstöra, mlt. stȫren, hindra, förstöra, motsv. mnl. stōren, hindra, o. avljudande fsax.
farsturian, förstöra, förvirra, mnl. steuren, röra, plåga, förstöra (nl. storen), mht. stürn, röra (om), feng.
styrian, sätta i rörelse, röra upp (eng. stir); till den ordstam som äv. föreligger i STORM, sbst.
1, STURLA, STYR, sbst.
1 — Jfr STERTSOCKER, STÖR, sbst.
1, -STÖR, STÖRRIG
3. möjl. av t. störren, vara opålitlig o. obstinat, till t. storren, m., träbit, kloss (fht. storro, mht. storre) (se STÖRRIG); förlängning av stamvokalen (o. förkortning av rr) har sannol. skett under påverkan av STÖRA, v.
2 References:
1 2 3
4. From German stören and/or Middle Low German stö̂ren, both from Proto-West Germanic *staurijan. See: German, old spelling '
stören'.