Etymology
1. fsv. stigha; motsv. fd. stiga, stighæ (d. stige), nor.
stige, fvn. stíga (nor. dial. stiga), got.
steigan, fsax. stīgan (mlt. stīgen, lt. stiegen), fht. stīgan (mht. stīgen, t.
steigen), feng. steigan (ä. eng. sty); till den rot som äv. föreligger i lat. vestigium, fotsteg, spår, gr. στείχω, skrider, går, fslav. stigno, kommer, lit. staigýtis, skynda sig, fir. tíagu, går, sanskr. stighnōti, stiger (upp). — Jfr BESTIGA, KATASTER, STEG, sbst.
1, STEGE, STEGORT, STEGRA, v.
1—2, STEL, adj.
2, STIG, sbst.
5,8, -STIG, STIGBYGEL, STIGHALTGRÄS, STIGLUCKA, STIGLÄDER, STIGORT, STIGREM References:
1 2
2. From Old Swedish stīgha, from Old Norse stíga, from Proto-Germanic *stīganą.
3. Cognate with Danish stige, Norwegian stige, English sty, German steigen, Dutch stijgen. See: Old Swedish '
stigha', Proto-Germanic '
*stīganą', Danish '
stige', English '
sty', German, old spelling '
steigen', Dutch '
stijgen'.
Verbs referencing "stiga"
Danish
stige.