Etymology
1. fsv. skälla (ipf. sg. skal, pl. skullu); jfr fd. skiældæ (d. skælde), fvn. skjalla, nor. dial. skjella, mlt. schellen, fht. scellan (mht., ä. t. o. t. dial. schellen), feng. sciellan; rotbesläktat med tjeck. skoliti, om hund: skälla, gläfsa, lett. skaļš, klart ljudande, högljudd. — Jfr ERSKÄLLA, SKALL, sbst.
3, SKÄLLA, sbst.
1 o. v.
2—3, SKÄLLE, sbst.
2, SKÄLLER sv. dial. skälla (ipf. -de); etymologiskt identiskt med SKÄLLA, v.
1 (med efter SKÄLLA, v.
3, analogiskt införd, svag böjning), l. etymologiskt identiskt med SKÄLLA, v.
3 fsv. skälla (ipf. skälte); motsv. d. skælde, fvn. skella, nor. dial. skjella; sannol. till SKÄLLA, v.
1; sup.
skullit är sannol. bildat efter mönster av GÄLLA, v.
4: sup.
gullit, SMÄLLA: sup.
smullit o. d. — Jfr SKÄLL, sbst.
3, SKÄLLA, v.
2, SKÄLLOR, SKÄLLSORD, SKÄLSK References:
1 2 3
2. From Old Swedish skælla (“to bark, to scold”), from Old Norse skella, from Proto-Germanic *skallijaną. See: Old Swedish '
skælla', Proto-Germanic '
*skallijaną'.
Verbs referencing "skälla"
Danish
skælde.