Etymology
1. sv. dial. (Finl.) irra, (upp)reta; jfr nor. irra, ä. d.
irre med samma bet.; av mnt. irren, göra vred, till fsax. irre, vred; jfr feng. iersian, eorsian, göra vred, vredgas, till ierre, eorre, vred; jfr äv. sanskr. irasyáti, vredgas. — Jfr IRRIG, adj.
1, ävensom ARRA, ÄRRA, (upp)reta
2. jfr d.
irre; av t.
irren, motsv. dels fht. irren, föra vilse, dels fht. irrōn, fara vilse, till fht. irri, t. irre (se IRR); jfr got. airzjan, föra vilse, mnt. irren, erren, hindra, störa, lat. errare, irra omkring, fara vilse, misstaga sig. — Jfr IRRIG, adj.
2 References:
1 2
3. The Swedish Academy suggests deriving from German irren (“wander, stray, err, mistake”, verb), however, the word also works as a variation of yra, which may be used as a synonym, to yr (“dizzy, skittish”, adjective), yr (“whirl, scurry”, noun), which probably is related to the German verb. See: German, old spelling '
irren'.