Etymology
1. fsv.
hædha, håna, häda = isl.
2. hæða, ä. da.
hæde, avledn. av fsv.
haþ
3. (osv.), hån, skymf, varom se
hån. Ett
4. minne av verbets gamla böjning, III,
5. ipf.
hädde, kvarlever i uttr.:
som man
6. är klädd, blir man hädd (-
hädhat
7. redan i NT 1526), där också den gamla
8. allmännare betyd. uppträder (ännu t. ex.
9. hos Bellman Fredm. sång 21: »plär
10. dina vänner häda jemt»); numera bl.
11. om religiösa ting o. d.
12. fsv. hädha, motsv. ä. d. hæde, nor. hæda, isl. hæða, av ett urnord. hawiþian, bildat till en urnord. nominalstam hawiþ-, föreliggande i fsv. hāþ, n., hādher, m.?, hån, spott, spe (se HÅD). — Jfr HADELIGEN, HÄDELIG, HÄDISK, HÄDSKELIGEN References:
1
13. Formed from the noun håd (“mockery”), from Old Swedish haþ, from Old Norse háð, from Proto-Germanic *hawiþą, related to *hauniz (“miserable”).