Swedish: bliva

Swedish verb 'bliva' conjugated in all tenses

Bookmark and Share

Nominal Forms

Infinitive: bli
Supine: blivit
Gerund: blivande

Indicative

Present

jag blir; bliver
du  blir; bliver
han blir; bliver
vi  blir; bliver
ni  blir; bliver
de  blir; bliver

Perfect

jag har blivit
du  har blivit
han har blivit
vi  har blivit
ni  har blivit
de  har blivit

Past

jag blev
du  blev
han blev
vi  blev
ni  blev
de  blev

Pluperfect

jag hade blivit
du  hade blivit
han hade blivit
vi  hade blivit
ni  hade blivit
de  hade blivit

Future

jag skall bli; bliva
du  skall bli; bliva
han skall bli; bliva
vi  skall bli; bliva
ni  skall bli; bliva
de  skall bli; bliva

Future perfect

jag skall ha blivit
du  skall ha blivit
han skall ha blivit
vi  skall ha blivit
ni  skall ha blivit
de  skall ha blivit

Conjunctive

Present

jag må bli; bliva
du  må bli; bliva
han må bli; bliva
vi  må bli; bliva
ni  må bli; bliva
de  må bli; bliva

Present

jag må ha blivit
du  må ha blivit
han må ha blivit
vi  må ha blivit
ni  må ha blivit
de  må ha blivit

Past

jag skulle bli
du  skulle bli
han skulle bli
vi  skulle bli
ni  skulle bli
de  skulle bli

Pluperfect







Conditional

Present

jag skulle bli; bliva
du  skulle bli; bliva
han skulle bli; bliva
vi  skulle bli; bliva
ni  skulle bli; bliva
de  skulle bli; bliva

Perfect

jag skulle ha blivit
du  skulle ha blivit
han skulle ha blivit
vi  skulle ha blivit
ni  skulle ha blivit
de  skulle ha blivit

Imperative


du  bli; bliv; bli; bli

vi  Låt oss bli; bliva
ni  bli; bliv; bli; bli

Etymology

bliva

BLIFVA BLIVA bli³va² (bli'fva )WESTE l. BLI bli⁴, v.; pr. ind. blifver bli⁴ver l. blir, konj. blifve; imper. blif, hvard. bli; ipf. ind. sg. blef ble⁴v, hvard. äfv. (i sht i Götal.) ble⁴, pl. blefvo; sup. blifvit bli³vit², hvard. (i sht i Sveal. o. Norrl.) bli³vi² o. (i sht i Götal.) blit⁴; p. pf. blifven, stundom (i Sv. bl. bygdemålsfärgadt. i Finl. ännu i högtidlig stil) blefven. Anm. De tvåstafviga formerna i pr. ind. o. äfv. inf. tillhöra hufvudsakligen skriftspr., företrädesvis den högtidliga stilen. vbalsbst. -ANDE (se BLIFVANDE sbst..), -ELSE (bl. ss. senare ssgsled. föga br.). jfr BLIFVANDE, p. adj. ( inf. blifva (blif(f)ua, blif(f)wa, bliffva, bliua, bliva, -e) G. I:s reg. 1: 37, 42 (1522), Joh. 15: 11 (NT 1526) osv. blyffwa G. I:s reg. 1: 7 (1521). blif RA 2: 513 (1575). bli(j) PRYTZ G. I 47 (1621), RARP V. 1: 218 (1654), GRUBB 882 (1665), Ordesk. COLUMBUS 4 (1678) osv. bli' Cup. STIERNHIELM 3 (1649, 1668), Harm. DENS. 9 (1668). bleffuo Handl. rör. fin. kyrk. 3: 22 1568; icke fullt säkert), ble(f)fue SVART G. I 11 (1561), Handl. rör. fin. kyrk. 1: 220 (1586). ble J. CELSIUS (1687) i 2 Saml 13: 44. Det intervokaliska v-ljudets olika skrifningar upprepas icke vid följ. former. pr. ind. sg. blifver G. I:s reg. 1: 37 (1522), Mat. 6: 4 (NT 1526) osv. blyffwer G. I:s reg. 4: 41 (1527). blifr', blifr Cup. STIERNHIELM 11, 13 (1649, 1668), DENS. Parn. 2: 6 (1651) o. annorstädes. bli(j)r A. LEWENHAUPT (1579) i Hist. tidskr. 1881, s. 202, M. LEWENHAUPT (1579) i Sv. autografsällsk. tidskr. 2: 44, 45, RA 2: 672 (1585), CARL IX Calend. 67 (1589), Suml. BUREUS 41 (c. 1600), Parn. STIERNHIELM 2: 1 (1651) osv. blj' Darius BÖRK 965, 1130 (1688). blev SKOGEKIÄR BÄRGBO Vis. 11 (1652, 1682), Darius BÖRK 729 (1688; i rim). – konj. blifve 2 Mos. 16: 29 (Bib. 1541) osv. bli(j) GRUBB 726 (1665), TEGNÉR 2: 102 (1808) m. fl. imper. sg. bli(j)f(f) Mat. 2: 13 (NT 1526) osv. bli(j) Ordesk. COLUMBUS 4 (1678), BJÖRN Förf. yngl. 7 (1792) osv. bleff Kr. BRAHE 40 (c. 1585). ipf. sg. ble(e)f(f) G. I:s reg. 1: 21, 28 (1521), Mat. 2: 9 (NT 1526) osv. ble' Darius BÖRK 116 m. fl. st. (1688), blee Diet. LINNÉ 2: 75 (c. 1750). – pl. blifvo, -e G. I:s reg. 1: 239 (1524), Mat. 21: 15 (NT 1526), N. Av. 29 maj 1656, nr 2, s. 2, DRYSELIUS Monarcksp. 251 (1691). CELSIUS G. I 56 1792; uppl. 1746: blefvo) m. fl. blefvo, -e G. I:s reg. 17: 124 (1545), SVART G. I 15 (1561) osv. – konj. blifve, -o G. I:s reg. 1: 85 (1523), Mat. 26: 54 (NT 1526), O. PETRI 2 Förman. A 1 b (1528), Växiö domk. akt. 1656, nr 90, m. fl. blefve, -o G. I:s reg. 18: 43 (1546), L. PETRI Kyrkost. 28 b (1566) osv. blee J. CELSIUS (1687) i 2 Saml. 13: 41. ble' Darius BÖRK 405 (1688). sup. blifvit O. PETRI Clost. C 3 a (1528), G. I:s reg. 6: 238 (1529) osv. blifvet G. I:s reg. 1: 26 (1521: bliffued), O. PETRI 2 Post. 1 a (1530), Resa KIÖPING 13 (1667: hon är .. blifwet marterat). blif't QT NORDENFLYCHT 1746–47, s. 116. blijt AFZELIUS Sagoh. XI. 1: 69 (cit. fr. c. 1701). bljt Darius BÖRK 351 (1688). blith Darius BÖRK 604 m. fl. st. (1688). bli't C. F. DAHLGREN 1: 305 (1836). blit G. CEDERHIELM Vitt. 124 (1706), QT NORDENFLYCHT 1744, s. 49, LINNÉ Beskr. ö. stenr. 1, 23 (c. 1747) m. fl. blitt (blidt) Ordesk. COLUMBUS 6, 22 (1678), Darius BÖRK 935 (1688), LYBECKER 24 (c. 1715), Folkung. STRINDBERG 116 (1899), HELLSTRÖM Kuskar 99 (1910) m. fl. blefvit Rimchr. CARL IX 20 (c. 1600), Oxenst. brefv. 3: 201 (1630), Bref LINNÉ I. 1: 226 (1768) m. fl. blefvet G. I:s reg. 17: 551 (1545), A. OXENSTIERNA 2: 115 (1612), DAHLSTIERNA Kunga skald I 1 b (1697), LIND (1749) m. fl. blefue Ärkeb. Abrahams räfst 193 (1596). p. pf. sg. obest. m. o. f. blifvin Mess. 1531, s. C 2 a, G. I:s reg. 16: 16 (1544), Lefv. HORN 38 (c. 1657), STIERNHIELM VgL Föret. 1 (1663) m. fl. blifven Ebr. 4: 1 (NT 1526), G. I:s reg. 4: 371 (1527) osv. blefvin Arndt MURÆUS 1: 11 (1647). blefven G. I:s reg. 1: 21 (1521), Därs. 16: 525 (1544), Vint. TOPELIUS II. 2: 94 (1882), Edelfelt AHRENBERG 52 (1902), ANNERSTEDT UUhist. II. 1: 66 (1908) m. fl.; jfr: Part. pass. Blifven ell. Blefven (det sednare en föråldrad form, som ännu i högtidligare stil nyttjas i förening med Vara, t. ex.: han är blefven, i st. f. han har blifvit). DALIN 1850. – n. blifvit G. I:s reg. 9: 178 (1534), CELSIUS G. I 532 (1753, 1792), Montesquieu DALIN 121 (1755) m. fl. blifvet G. I:s reg. 18: 241 (1547) osv. blefvit Resa KIÖPING 7 (1667), Växiö rådstur. prot. 1698, s. 370. blefvet RA 1: 564 (1547), Oxenst. brefv. 8: 383 (1642), BERZELIUS Reseant. 338 (1819).– pl. blif(f)ne, -a 1 Sam. 30: 21 (Bib. 1541), G. I:s reg. 17: 137 (1545) osv. blef(f)ne -a RA 1: 335 (1544), Lappl. DÜBEN 451 (1873), NORDLUND Skalförh. 51 (1893) m. fl. Skrifningen blifr torde afse samma uttal som blir, blif't som blit(t))
[fsv. bliva, liksom d. blive af mnt. bliven, motsv. got. bileiban, holl. blijven, fht. biliban, t. bleiben, feng. belifan, meng. belive, af germ. bi- (se BE-) o. lĭban, besläktadt med LIF o. LÄMNA samt gr. λιπαϱός, fet, smord, λιπαϱεῖν, framhärda, förblifva, fslav. lĭnati, klibba vid, sitta fast vid, sanskr. lip-, smörja på, klibba, häfta vid. Vokalen e i presensstammen torde hafva utvecklats ur kort i, uppkommet af långt i i obetonad ställning]
Som hjälpverb för bildande af pf. o. pluskvampf. användes under äldre tid i regeln vara, mera sällan hafva, hvilket dock anträffas redan under förra hälften af 1500-talet. Efter midten af 1600-talet blir hafva allt vanligare. Numera är vara föråldradt som hjälpverb till blifva i bet I, ålderdomligt l. bygdemålsfärgadt, då blifva står i bet. II l. III. När vara ännu användes, framhåller det mera resultatet än förloppet, medan motsatsen är förhållandet med hafva. Öfversikt öfver betydelserna.

More information and the source for the information: SAOB


bliva

Slå upp ordet i Ordbok över Finlands svenska folkmål

förbli på viss ort el. plats
  • ja bḷi:r hemma om moron (Jomala)
  • tåm såm bḷäi po la:nd (Pargas)
  • om ja bli:r po vä:gin (:inte orkar bära bördan ända fram) (Tenala)
  • di: (:där) had han blivi (Vanda)
förbli i visst tillstånd el. visst förhållande; fortfara att vara, dröja kvar
  • (om man ej får bygga) so bḷi:r inʼ utan hu:s (Iniö)
  • bara nogan gamal bisi blⱸi vi li:v (Lappträsk)
  • ja bläi me klövärpampen (:klöver knekt) på ha:nden (Sibbo)
  • han ble: me monn åppe (:stod mållös) (Snappertuna)
i uttr. låta bli; äv
  • man kan lⱸgg bli: ti kom för sⱸint (Sibbo)
särsk. i förb. med pres. ptc. () el. inf. (med el. utan inf. ‑märke; ): fortfara (att göra det som ptc. el. inf. anger)
  • gomssan bḷi:r fre:na (i köttet) om dom bḷi:r le:vandⱸ för lⱸnjⱸ (Bötom)

Se mer