Swedish: bjuda

Swedish verb 'bjuda' conjugated in all tenses

Bookmark and Share

Nominal Forms

Infinitive: bjuda
Supine: bjudit
Gerund: bjudande

Indicative

Present

jag bjuder
du  bjuder
han bjuder
vi  bjuder
ni  bjuder
de  bjuder

Perfect

jag har bjudit
du  har bjudit
han har bjudit
vi  har bjudit
ni  har bjudit
de  har bjudit

Past

jag bjöd
du  bjöd
han bjöd
vi  bjöd
ni  bjöd
de  bjöd

Pluperfect

jag hade bjudit
du  hade bjudit
han hade bjudit
vi  hade bjudit
ni  hade bjudit
de  hade bjudit

Future

jag skall bjuda
du  skall bjuda
han skall bjuda
vi  skall bjuda
ni  skall bjuda
de  skall bjuda

Future perfect

jag skall ha bjudit
du  skall ha bjudit
han skall ha bjudit
vi  skall ha bjudit
ni  skall ha bjudit
de  skall ha bjudit

Conjunctive

Present

jag må bjuda
du  må bjuda
han må bjuda
vi  må bjuda
ni  må bjuda
de  må bjuda

Present

jag må ha bjudit
du  må ha bjudit
han må ha bjudit
vi  må ha bjudit
ni  må ha bjudit
de  må ha bjudit

Past

jag skulle bjuda
du  skulle bjuda
han skulle bjuda
vi  skulle bjuda
ni  skulle bjuda
de  skulle bjuda

Pluperfect







Conditional

Present

jag skulle bjuda
du  skulle bjuda
han skulle bjuda
vi  skulle bjuda
ni  skulle bjuda
de  skulle bjuda

Perfect

jag skulle ha bjudit
du  skulle ha bjudit
han skulle ha bjudit
vi  skulle ha bjudit
ni  skulle ha bjudit
de  skulle ha bjudit

Imperative


du  bjud

vi  Låt oss bjuda
ni  bjud

Etymology

Etymology

bjuda, fsv. biuþa (ipf. böþ), framräcka, bjuda till, erbjuda, inbjuda, förkunna, befalla m. m. = isl. bjóða, got. -biudan, fsax. biodan, fhty. biotan (ty. bieten), ags. béodan (eng. bid delvis från ags. biddan, bedja); av ie. roten bheudh, med avljud bhoudh, bhudh i sanskr. budh, vakna, märka, grek. pev́thomai (av *bheudh-), frågar, erfar, fslav. bŭděti, vaka, osv.; med släktingar även i kelt. spr.; f. ö. i enskildheter oklar betyd.-utveckling.

Translations

Swedish verb "bjuda"

To invite

  • English: bid.

1 translations found.

bjuda

BJUDA bjɯ³da² (bju'da WESTE), v. -er bjɯ⁴der, bjöd bjø⁴d, bjödo biø³dɯ², bjudit bjɯ³dit², bjuden bjɯ³den², sällan böd, bödo, budit, buden (jfr anm. på formafd.). vbalsbst. -ANDE, -NING (se d. o.); -ARE (se d. o.). ( inf. buda Fin. urk. II. 1: 26 1602; i ssgn tillbuda). – biu Hel. LUCIDOR T 2 b (1672), biu' Bö RK Dar. 153 (1688), bju Vitt. DALIN 5: 132 (c. 1753), Därs. 342 (c.1753; bju till). pres. ind. sg- buder E. FLEMING i BtFH 3: 119 (1541), Bidr. t. Åbo hist. I. 6: 125 1633; i ssgn tilbuder). – bjur U. RUDENSCHÖLD (1725) i 2 Saml. 1: 95, Kyrk. LIVIN 49 (1781: bjur ut), bju'r Runa DYBECK 1843, 3: 38 (i folkvisa: bju'r till). – pl. byde G. I:s reg. 18: 868 (1547). p. pr. biuendis G. I:s reg. 6: 131 (1529). ipf. ind. sg. böd(h) Mark. 8: 6 (NT 1526), 1 Mos. 2: 16 (Bib. 1541), A, OXENSTIERNA 1: 4 (1605), H. HILDEBRAND i 3 SAH 12: 99 (1898), EDGREN Tennyson 50 (1902) m. fl.; bödt G. I:s reg. 8; 26 (1532). – bjöd Ad. MÖRK 2: 36 1744; i ssgn utbiöd), BELLMAN 6: 19 (1787), ENVALLSSON Bobis bröll. 47 (1788) osv. – bjudde MURBECK Catech. arb. 1: 95 (c. 1750; i ssgn tillbjudde), Törngrenska målet 299 1801; byggdemålsfärgadt). ipf. ind. pl. bud(h)o (-om, -e) G. 1:s reg. 1: 168 (1523), Apg. 16: 7 (NT 1526), 4 Mos. 25: 2 (Bib. 1541), Ungd. LINNÉ 2: 321 (1734), CELSIUS G. I 479 (1746, 1792; i ssgn förbudo), Ad. prot. 1789, s. 539 (i ssgn) tillbudo) m. fl. budde TEGEL G. I 2: 77 1822; i ssgn tilbudde). – bod(h)o (-e) Växiö rådstur. prot. 1611, s. 235, MESSENIUS Signill 8 (1612), Resa KIÖPING 37 (1667), Th. MÖRK 2: 299 1752; i ssgn) tilbodo) m. fl.; båd(h)o (-e) Apg. 4: 15 (NT 1526, Bib. 1541), Dom. 12: 6 (Bib. 1541), GUSTAF II ADOLF 83 (c. 1620), ROSENSTEIN 3: 362 1788; i ssgn tillbådo). – böd(h)o (-e) L. PETRI Kr. 112 (1559), Kr. BRAHE 37 (c. 1585), Liv. KOLMODIN 1: 434 (1831) m. fl. – bjödo Ad. MÖRK 2: 247 (1744), Ber. FRYXELL 3: 80 (1828) osv. ipf. konj. bud(h)e G. 1:s reg. 2: 101 (1525), O. PETRI Clost. C 4 b (1528), RARP 1: 72 1628; pass. i ssgn påhudes) m. fl. – böde HSH 31: 346 1662; pass. i ssgn tillbödes), ADLERBETH Æn 44 (1804, 1811), Jur. afh. SCHLYTER 1: 248 (1837) m. fl. – bjöde Sv. spr. BOIVIE 185 tab. (1820) osv. sup. bud(h)it G. 1:s reg. 2: 196 (1525), Mat. 8: 4 (NT 1526), 1 Mos. 47: 11 (Bib. 1541), BREMER Fam. H* 2: 175 (1831), Fornk. PALMBLAD 1: 237 (1843) m. fl. – bodit A. OXENSTIERNA 2: 264 1616; i ssgn förbodedt), Consist. acad. Abo. ä. prot. 1: 138 1644; i ssgn tilbodit). – bjudit Bidr. t. Hfors hist. 1: 136 (1623; i ssgn förbiutidh), RP 8: 67 1640; i ssgn förbiudett), Hist. lit. LAGERBRING 17 (1748), TEGNÉR 6: 25 (1826) osv. p. pf. bud(h)en Luk. 14: 8 (NT 1526), 2 Mos. 34: 34 (Bib. 1541), SNOILSKY 1: 119 (1874, 1883), WENNERBERG 4: 244 (1885) m. fl. budne (pl. o. best.) Luk. 14: 7 (Bib. 1703) osv. – bod(h)na (-ne) (pl. o. best.) Luk. 14: 7 (NT 1526), 1 Sam. 9: 22 (Bib. 1541), L. PETRI Kyrkeords. 46 a 1571; i ssgn vppåbodne), Consist. acad. Abo. ä. prot. 1; 142 1644; i ssgn obodne) m. fl. – bjuden RP 6: 172 1636; i ssgn förbjudin), Index (1641), Grann. BREMER 1: 170 (1837) osv. – bud(d) BtFH 2: 5 1537; i ssgn fforbwd), Växiö domk. akt. 1782, nr 516 (i ssgn ärbudd); bod BtFH 2: 3 1537; i ssgn fforbod). 1:o Den urspr. formen i ipf. ind. pl. är bud(h) o (bud(h)o osv.) o. i ipf. konj. bud(h)e. Dessa former äro också de som i regel möta i litteraturen under 1500-talet o. förra hälften af 1600-talet. De blifva sedermera mindre vanliga o. synas alldeles upphöra att användas mot slutet af det följande århundradet. I ordböcker o. grammatikor upptagas de dock, i strid mot det verkliga språkbruket, ännu länge; så hos LJUNGBERG Sv. spr. 134 f. (1756), Sv. spr. BOTIN 128 (1777) o. ännu hos MÖLLER (1790) o. WESTE (1807) ss. enda angifna former, hos ALMQVIST (1844) o. DALIN (185O) ss. äldre, i högtidligare stil ännu ngn gg brukade. – Vid sidan af de ofvan nämnda formerna anträffas i äldre tid bod(h)o (sannol. med öppet åljud) o. bådho, som, försåvidt slutet å-ljud afses, torde vara att väsentligen betrakta ss. uppkommet gm inflytande från motsv. böjningsform af BEDJA (jfr anm. 5:o sp. 565). – Redan vid midten af 1500-talet intränger ö- ngn gg från ipf. ind. sg. i ipf. ind. pl. (o. ipf. konj.). Detta blifver från o. med senare hälften af 1600-talet allt vanligare, o. åtminstone från början af det följande seklet äro formerna bödo, böde de normala, tills de så småningom vika för de yngre bjödo, bjöde (jfr anm. 2:o). 2: o Redan i fsv. förekomma enskilda ex. på att j från pres. öfverförts till ipf. o. p. pf.: wpp byödh (BtFH 1: 246 (1508), bywdo, bywdhin (SÖDERWALL). Det synes emellertid hafva dröjt mycket länge, innan dylika former vunno allmännare utbredning. Sällan anträffas på 1600-talet p. pf. biuden o. sup. biudit (jfr öfversikten af formerna ofvan). Först mot midten af 1700-talet möta former af ipf. med inskjutet j. Under hela 1700-talet äro emellertid formerna bjöd, bjödo, bjöde, bjudit, bjuden ganska sällsynta i skrift o. förekomma där väsentligen blott hos förf., som afsiktligt närmat sitt språk till talspråket, ss. LAGERBRING, BELLMAN, ENVALLSSON. Att dessa former däremot i talspråket haft stor utbredning redan under senare hälften af 1700-talet, har man skäl att antaga bl. a. däraf, att Sv. spr. BOTIN 168 (1777) anser sig böra varna för deras anv. Från o. med början af 1800talet blifva formerna med j äfv. i skrift allt vanligare. Tidigast blifva de allmänna i de lägre stilarterna, under det att stelare o. mera konservativa arter af normalprosa, ss. historisk stil, jundisk stil osv., liksom de högre stilarterna längre föredraga de äldre formerna. I den högre stilen, i sht poesien, brukas formerna böd, budit osv. ännn ngn gg, i sht i arkaiserande syfte. Det är härvid i sht i den numera i dagligt tal föråldrade bet. befalla o. d. (mindre ofta i de till denna bet. hörande ssgrna FÖRBJUDA o. PÅBJUDA) som dessa former komma till användning, under det att de t. ex. i de mera hvardagliga bet.: bedja (ngn) taga för sig, spendera, traktera o. d. alls icke torde förekomma. I dagligt tal äro formerna med j: bjöd, bjudit osv. nästan allenarådande; undantagsvis höres, i sht hos äldre personer, särsk. p. pf. buden (i bet. inbjuden) samt nöd-, o-, själfbuden. – I anslutning till det sagda kan anmärkas, att i ordböcker o. grammatiker formerna med j: bjöd, bjudit osv. upptagas först från o. med början af 1800-talet. Redan MOBERG Gram. 237 (1815) betecknar dem emellertid ss. de vanligare, o. detsamma är senare fallet med ALMQVIST (1844), DALIN (1850), SSL RYDQVIST 1: 252 (1850), SAOL (1874 o. följ. uppl. t. o. m. 1889) m. fl. SAOL (1900) upptager af former utan j bl. sup. o. p. pf.: budit, buden, budet, budna o. betecknar dessa ss. ålderdomliga)
[fsv. biuþa (sällan byþa, pres biuþer, enstaka budher, ipf. inb sg. böþ, pl. buþu, stundom bodho,
ipf. konj. buþi, p. pf. buþi, stundom bodhin), motsv. fd. o. ä. d. biuthæ, d. byde, nor. bjoda, isl. bjóða, got. biudan i ssgrna anabiudan o. faurbiudan, fsax. biodan, mnt. beden, nt. beden, be'en, beiden, beien, mnl. o. holl. bieden, ffris. biada, fht. biotan, mht. o. t. bieten, feng. béodan, meng. beode(n), bede(n), ä. eng. bede. Ordet härledes ur en rot bheudh-, med afljud bhoudh-, bhudh-, som med mer 1. mindre närbesläktade betydelser föreligger bl. a. i gr. (kret.) πεύϑεν ( inf.), tillkännagifva, πεύϑοναι o. (med nasalerad stam) πυνϑάνομαι, fråga, utforska, erfara, få veta, fslav. budeti, vaka, buditi, väcka, lit. budéti, vara vaken, bùnsti, vakna, sskr. budh-, bôdhati, vaka, vakna, gifva akt, varseblifva, lära känna, få veta, med kausativum bôdhayati, göra uppmärksam på, meddela, lära. Jfr TAMM, FALK o. TORP, KLUGE, PRELLWITZ 1905; under peycomai). Beträffande bet.-utvecklingen jfr anm. up. 2884 nedan. – För vissa af det sv. ordets bet. (se nedan) böra jämföras äfv. ssgrna fsax. gobiodan, mnt. gebeden, mnl. o. holl. gebieden, fht. gabiotan, mnt. o. t. gebieten, äfvensom eng. bid (se BEDJA), som från det ofvan nämnda meng. beode(n), bede(n), ä. eng. bede upptagit flera af sina nuv. bet. (se MURRAY). – Jfr BUD o. BÖDEL] jfr AN-, BORT-, ER-, FAL-, FRAM-, FÖR-, GÄST-, HEM-, HOP-, IGEN-, IN-, KRING-, KVAR-, LAG-, MISS-, MOT-, NED-, OM-, PÅ-, SALU-, SAMMAN-, TILL-, UNDER-, UPP-, UT-, ÅTER-, ÖFVER-BJUDA samt AKTNINGS-, ALL-, ANDAKTS-, HÖGST-, LYDNADS-, MAKT-, MEST-, MINST-, MOT-, TROTS-, VÖRDNADS-BJUDANDE o. NÖD-, O-, SJÄLF-BJUDEN. Öfversikt öfver betydelserna. A)

More information and the source for the information: SAOB


bjuda

Slå upp ordet i Ordbok över Finlands svenska folkmål

erbjuda (ngt)
  • fö va tɷ: dy int ate: to i bju:sta (:då det erbjöds) (Esse)
  • han bö:d åt on sko:nn (Nagu)
  • ja jiⱸg int tei:t leik hur ma:ŋ gaŋgor ḍom bjöud mⱸ (:erbjöd mig tjänst som dräng) (Närpes)
erbjuda sig (som ngt)
  • han dji o bjöud u:t sⱸ ti dragɷ:n (Lappträsk)
i förb. med ut: erbjuda (ngn ngt, som gåva)
  • ja ha bodi u:t döm te pänga åt tri: förr (Pedersöre)
erbjuda att betala (för ngt; äv. om bud i kortspel)
  • va bju:ds för smiddjon (:sängen) (Kyrkslätt)
  • han böud on hondra mark bara an sko få kåm fri: ett on en natt (Replot)
  • foḷkä ä tɷ:koga tⱸ bju:da (Vårdö)
  • fämti mark jⱸ bɷdi (Vörå)

Se mer