Swedish: kvida

Swedish verb 'kvida' conjugated in all tenses

Bookmark and Share

Nominal Forms

Infinitive: kvida
Supine: kvidit
Gerund: kvidande

Indicative

Present

jag kvider
du  kvider
han kvider
vi  kvider
ni  kvider
de  kvider

Perfect

jag har kvidit
du  har kvidit
han har kvidit
vi  har kvidit
ni  har kvidit
de  har kvidit

Past

jag kved
du  kved
han kved
vi  kved
ni  kved
de  kved

Pluperfect

jag hade kvidit
du  hade kvidit
han hade kvidit
vi  hade kvidit
ni  hade kvidit
de  hade kvidit

Future

jag skall kvida
du  skall kvida
han skall kvida
vi  skall kvida
ni  skall kvida
de  skall kvida

Future perfect

jag skall ha kvidit
du  skall ha kvidit
han skall ha kvidit
vi  skall ha kvidit
ni  skall ha kvidit
de  skall ha kvidit

Conjunctive

Present

jag må kvida
du  må kvida
han må kvida
vi  må kvida
ni  må kvida
de  må kvida

Present

jag må ha kvidit
du  må ha kvidit
han må ha kvidit
vi  må ha kvidit
ni  må ha kvidit
de  må ha kvidit

Past

jag skulle kvida
du  skulle kvida
han skulle kvida
vi  skulle kvida
ni  skulle kvida
de  skulle kvida

Pluperfect







Conditional

Present

jag skulle kvida
du  skulle kvida
han skulle kvida
vi  skulle kvida
ni  skulle kvida
de  skulle kvida

Perfect

jag skulle ha kvidit
du  skulle ha kvidit
han skulle ha kvidit
vi  skulle ha kvidit
ni  skulle ha kvidit
de  skulle ha kvidit

Imperative


du  kvid

vi  Låt oss kvida
ni  kvid

Etymology

Etymology

kvida, , fsv. kviþa (ipf. kvidde), vara orolig, kvida = isl. kviða, vara sorgsen el. bekymrad för, ä. da. kvide, klaga, fsax. quithian, jämra sig, ägs. cwiðan (st. vb), klaga, rotbesl. med got. qainôn, gråta, sörja, ägs. cwánian, klaga, isl. kveina, klaga, jämra sig, isl. kveinka, no. o. nordsv. dial. kvinka; ofta sammanställt med sanskr. gáyati, sjunger, litau. gëdóti, sjunga, osv.; andra sannol. el. möjl. hithörande ord se v. d. Osten-Säcken IF 24: 239 f. Om, såsom stundom antagits, grek. odino, känner (häftig) smärta o. d., också är besl., synes mycket osäkert. - I nsv. med analogisk stark böjning, liksom t. ex. stred för äldre stridde; se likn. ex. under hinna 2. - Jfr kvillra.

kvida

KVIDA kvi³da², v. -er, kved kve⁴d, kvedo kve³dω², kvidit kvi³dit², ipf. äv. kvidde kvid³e² ( pr. ind. sg. -ar RONDELETIUS 9 1614, VDAkt. 1716, nr 53. -er FörsprKyrkiost. AAANGERMANNUS C 5 a 1587 osv. ipf. -ade VRP 1651, s. 577, VDP 1672, s. 394. kvidde Visb. 2: 8 (c. 1600), ÖSTERGREN (1931; anfört ss. sällsynt form). kved SAHLSTEDT 1773 osv. sup. kvidat OxBr. 12: 269 1641. kvidt RA I. 3: 93 1593, LUNDELL 1893. kvidit LUCIDOR (SVS) 351 1673 osv.). vbalsbst. -AN (se d. o.), -ANDE, -ELSE (†), VERELIUS 133 (1681)); jfr KVID sbst.³, KVIDA, sbst. förr äv. q-)
[fsv. qviþa, v. (ipf. kvidde), motsv. d. kvide, isl. kviða, feng. cwiðan, fsax. quiðean, besläktat med isl. kveina, klaga (se KVINKA). Ordets starka böjning beror på analogi]

More information and the source for the information: SAOB


kvida

Slå upp ordet i Ordbok över Finlands svenska folkmål

jämra sig, gnälla, klaga
  • ha lå: å kveid i tannvärtsi (Esse)
  • ⱺn barⱺ kvi:där ⱺ ha:r ṣä (Houtskär)
  • mⱸn ka:lt va ⱸ o bå:nⱸn lå: o kvⱸid å: tjöldⱸn (Lappträsk)
om groda: kväka
  • grɷ:dan hɷn kuttrar o kɷrrar o kvi:där (Kumlinge)