Swedish: hugga

Swedish verb 'hugga' conjugated in all tenses

Bookmark and Share

Nominal Forms

Infinitive: hugga
Supine: huggit
Gerund: huggande

Indicative

Present

jag hugger
du  hugger
han hugger
vi  hugger
ni  hugger
de  hugger

Perfect

jag har huggit
du  har huggit
han har huggit
vi  har huggit
ni  har huggit
de  har huggit

Past

jag högg
du  högg
han högg
vi  högg
ni  högg
de  högg

Pluperfect

jag hade huggit
du  hade huggit
han hade huggit
vi  hade huggit
ni  hade huggit
de  hade huggit

Future

jag skall hugga
du  skall hugga
han skall hugga
vi  skall hugga
ni  skall hugga
de  skall hugga

Future perfect

jag skall ha huggit
du  skall ha huggit
han skall ha huggit
vi  skall ha huggit
ni  skall ha huggit
de  skall ha huggit

Conjunctive

Present

jag må hugga
du  må hugga
han må hugga
vi  må hugga
ni  må hugga
de  må hugga

Present

jag må ha huggit
du  må ha huggit
han må ha huggit
vi  må ha huggit
ni  må ha huggit
de  må ha huggit

Past

jag skulle hugga
du  skulle hugga
han skulle hugga
vi  skulle hugga
ni  skulle hugga
de  skulle hugga

Pluperfect







Conditional

Present

jag skulle hugga
du  skulle hugga
han skulle hugga
vi  skulle hugga
ni  skulle hugga
de  skulle hugga

Perfect

jag skulle ha huggit
du  skulle ha huggit
han skulle ha huggit
vi  skulle ha huggit
ni  skulle ha huggit
de  skulle ha huggit

Imperative


du  hugg

vi  Låt oss hugga
ni  hugg

Etymology

Translations

Swedish verb "hugga"

To use a knife to injure or kill

1 translations found.

hugga

HUGGA hug³a², v.¹ -er, högg hög⁴, höggo hög³ω², huggit hug³it², huggen hug³en²; äv. (numera bl. vard., bygdemålsfärgat) ipf. huggde, sup huggt; pass. o. dep. pr. ind. sg. hugges hug³es² l. (numera ngt vard.) huggs hug⁴s. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se d. o.), -ARINNA (i ssgn BILDHUGGARINNA, se d. o.); jfr HUGG sbst.¹ ( inf. hugga (hugge) G1R 4: 49 (1527) osv. huggie SkrGbgJub. 6: 109 (1589). hugia KKD 7: 169 (1708). pr. ind. sg. pass. o. dep. hugges 3Pred. BOTVIDI 11 (1621, 1627) osv. huggs (hugs, huggz) GRUBB 5 (1665) osv. ipf. ind. sg. hogh SkrGbgJub. 6: 268 (1592). hug (hugh) Tb. OPETRI 92 1525; uppl. 1929), Holof. 1 (c. 1580). hugg G1R 25: 586 (1555), Måne DRYSELIUS 294 (1694). hygh SkrGbgJub. 6: 110 (1589), Därs. 219 (1590). hygg BtÅboH I. 8: 155 (1636). hög(h) (höögh) Tb. OPETRI 37 1524; uppl. 1929), BoupptSthm 27/8 1673. högg Joh. 18: 10 (NT 1526) osv. högk BtÅboH I. 4: 61 (1629). – hugde SödertäljeDomb. 12 (1639). ipf. ind. pl. huggo 2Kon. 6: 4 (Bib. 1541), StPtbg AMINOFF 185 (1909). höggo 1Kon. 5: 18 (Bib. 1541) osv. ipf. konj. hugge Psalt. 74: 5 (Bib. 1541), Mornay SYLVIUS 373 (1674). ipf. ass. o. dep. hugs BtÅboH I. 9: 218 (1637: hallshugs). hygges Vitt. ROSENFELDT 254 (c. 1690). höggs (högs) SvMerc. IV. 3: 196 (1759) osv. – huggdes (hugdes) SödertäljeDomb. 7 (1639: halshugdes), BtÅboH I. 11– 12: 20 (1658), KKD 12: 358 (1704). sup. huggit (-e(d)t, -ett) G1R 3: 257 (1526) osv. – huggt Smål. QUENNERSTEDT 91 1891; i bet. 11 a). p. pf. huggen Judit 1: 2 (Bib. 1541) osv. higgen SkrGbgJub. 6: 267 (1592). håg- 1551 (: hågnafvar). hyggning RP 1: 113 (1628: ekehygning))
[fsv. hugga, av ä. hǫggva, av urnord. haggwan, motsv. d. hugge, isl. hǫggva, fsax. hauwan, mnl. o. holl. houwen, fht. houwan, t. hauen, feng. hĕawan, eng. hew, samt med svag böjning fht. houwŏn, mht. houwen; besläktat med fslav. kovati, smids, slåss, strida, lett. kaut, slå ihjäl, lit. káuti, slå, smida, kämpa, ävensom med lat. cudere, smida, slå, mir. cŭad, slå, kämpa. – Jfr HUGST, HYGGE, ävensom HÖ]
A) i fråga om riktande l. anbringande av slag l. stöt(ar) medelst skärande l. spetsigt redskap (yxa, mejsel, svärd, ljuster o. d.).
[HUGGA.v1 1]
1) rikta (ett l. upprepade) slag l. (en l. upprepade) stöt(ar) mot (ngt l. ngn) med äggvärktyg l. äggvapen (vanl. med äggen, i vissa fall med spetsen); driva dyl. slag l. stöt(ar) in (i ngt); ofta med (person) obj. o. adverbiell bestämning betecknande var slaget träffar; äv. refl.; stundom med värktyget l. vapnet ss. subj. Han högg honom i benet med yxan. Hugga sig illa. Hugga sig i foten. Hugga i en stock. Hugga med båda händer. Hugga och sticka. Yxan högg djupare för varje gång. Yxan slant, och han högg miste.
(Att) han ho
[nom]
hug j Armen.
Tb. OPETRI 92 1525; uppl. 1929). Han (tog) en yxe och hugh på ett trää. G1R 24: 426 (1554). Han högg äfter huvudet. Ordb. SCHULTZE 1971 (c. 1755). Hon .. högg .. ofta med yxan .. framåt i bara luften. Grimst. ALMQVIST 8 (1838). En liten parvel .. högg mig i foten med något vasst järn. Holg. LAGERLÖF 1: 106 (1906).

More information and the source for the information: SAOB


hugga

Slå upp ordet i Ordbok över Finlands svenska folkmål

äv., om ström från bäck(mynning): sträcka sig (långt) ut (o. göra istäcket svagt)
  • bⱸkkin hɷggär ganska loŋkt u:t at där ⱸ nɷ: sva:kt (Tenala)
dep.: slåss
  • tåm huggdist me kni:var (Sibbo)
i förb. med in: med yxa el.d. hugga skåra el. urtagning, vari man fäller in (stock, bjälke, ås el.d.). ; i förb. med till: slå till (med yxa el.d.). ; äv., bildl.: ta till duktigt; klämma till med högt pris o.d. ; i förb. med upp: gm huggande öppna (väg i skog, isvak o.d.). ; äv.: vid uppförande av sädesstack lägga ett övre lager av kärvar så att ett hack (trappsteg) uppstod i förh. till det undre lagret. ; i förb. med ut: gm huggande av vakar göra i ordning (isnotsvarp). ; gm huggande åstadkomma (ränna, fals el.d.). ; bildl., om udde: skjuta (långt) ut (från strand)
  • tⱸr hɷggär u:t inʼ bärgsⱹa:ŋg (Houtskär)

Se mer