Swedish, all forms: fara

Swedish, all forms verb 'fara' conjugated in all tenses

Bookmark and Share

Nominal Forms

Infinitive: fara
Supine: farit
Gerund: farande

Indicative

Present

jagfar
dufar
han;honfar
vifar
nifar
defar

Perfect

jaghar farit
duhar farit
han;honhar farit
vihar farit
nihar farit
dehar farit

Past

jagfor
dufor
han;honfor
vifor
nifor
defor

Pluperfect

jaghade farit
duhade farit
han;honhade farit
vihade farit
nihade farit
dehade farit

Future

jagskall fara
duskall fara
han;honskall fara
viskall fara
niskall fara
deskall fara

Future perfect

jagskall ha farit
duskall ha farit
han;honskall ha farit
viskall ha farit
niskall ha farit
deskall ha farit

Conjunctive

Present

jagmå fara
dumå fara
han;honmå fara
vimå fara
nimå fara
demå fara

Present

jagmå ha farit
dumå ha farit
han;honmå ha farit
vimå ha farit
nimå ha farit
demå ha farit

Past

jagskulle fara
duskulle fara
han;honskulle fara
viskulle fara
niskulle fara
deskulle fara

Pluperfect

jagskulle ha farit
duskulle ha farit
han;honskulle ha farit
viskulle ha farit
niskulle ha farit
deskulle ha farit

Conditional

Present

jagskulle fara
duskulle fara
han;honskulle fara
viskulle fara
niskulle fara
deskulle fara

Perfect

jagskulle ha farit
duskulle ha farit
han;honskulle ha farit
viskulle ha farit
niskulle ha farit
deskulle ha farit

Imperative

dufara
viLåt oss fara
nifara

Translations

Swedish verb "fara"

To get along

To move from a place to another that is further away

  • English: go.

To pass from here to there; to transmit

To travel

4 translations found.

Etymology

Additional Information

fara
förflytta sig

Engelsk översättning
go

Exempel

fara till Stockholm---go to Stockholm

Stående uttryck

fara illa ("ha det besvärligt")---be badly treated, fare badly
vad är det du far efter? ("vad söker du efter i minnet?")---what are you thinking about?

Sammansättningar/avledningar

far|bar---passable, navigable

fara

FARA , r. l. f.; best. -an; pl. -or. ( fara (sg. nom.) GR 10: 297 (1535) osv. fare (sg. nom.) GR 3: 44 (1526), Syr. 40: 7 (Bib. 1541), Cober SCHERPING 1: 111, 199 (1734). fhar SIGFRIDI G 7 a (1619; i rim), Dikt. WIVALLIUS 91 (1634; i rim). fåra 1Kor 16: 10 (NT 1526). ffära GlTer. 1⁰ ( c. 1550))
[fsv. fare, m., äv. fara,
f.; liksom d. fare av mnt. vāre, försåt, fara, fruktan (jfr FÖRFÄRA), motsv. feng. fǣr, fara (eng. fear, fruktan), fht. fāra (jfr t. gefahr), försåt, fara, fruktan, o. besläktat med isl. fár, vrede, fiendskap, bedrägeri, skada, ävensom med lat. periculum, fara. Ordet sammanhänger möjl. med FARA, v.², i vilket fall grundbet. kunde vara: "farande efter (för att skada)", "förföljelse" o. d.]
[FARA.sbst 1]
1)
hotfullt läge; hotande olycka l. skada.

More information and the source for the information: SAOB


fara

Slå upp ordet i Ordbok över Finlands svenska folkmål

göra en färd el. resa, färdas (med fordon el. farkost, ridande, flygande, gående)
  • han såm nå:ge fa:r, han bḷi:r nå:ge va:r (Bötom)
  • ti Binssorholmana va vi o e:lda o fɷ:r loŋŋa vⱸgar (Bromarv)
  • ja ä fä:ḍi ti fa:r ti Korpo ja (Föglö)
  • hɷn fɷ:r ga:and ⱸtt trɷdo (:längs stigen) (Karleby)
  • så fåor in la:ngt bårt i frimmand la:nd (Kimito)
  • di kåmm fa:rand på viⱸjin (Korsnäs)
  • he va int så allmänt förr ti fara tjö:rand (:färdas med häst) (Kronoby)
  • hä ta:ḷas alʼdär om fa:ra anʼnʼat än po bå:t (Kumlinge)
  • när ä lⱸid mɷt ju:ḷ sku ⱸ fa:ras mä fö:ṣḷⱺr (Kumlinge)
  • vi fɷ:r mⱸ hⱸstin ti sta:din (Lappfjärd)

Se mer