Swedish: föranlåta

Swedish verb 'föranlåta' conjugated in all tenses

Bookmark and Share

Nominal Forms

Infinitive: föranlåta
Supine: föranlåtit
Gerund: föranlåtande

Indicative

Present

jag föranlåter
du  föranlåter
han föranlåter
vi  föranlåter
ni  föranlåter
de  föranlåter

Perfect

jag har föranlåtit
du  har föranlåtit
han har föranlåtit
vi  har föranlåtit
ni  har föranlåtit
de  har föranlåtit

Past

jag föranlät
du  föranlät
han föranlät
vi  föranlät
ni  föranlät
de  föranlät

Pluperfect

jag hade föranlåtit
du  hade föranlåtit
han hade föranlåtit
vi  hade föranlåtit
ni  hade föranlåtit
de  hade föranlåtit

Future

jag skall föranlåta
du  skall föranlåta
han skall föranlåta
vi  skall föranlåta
ni  skall föranlåta
de  skall föranlåta

Future perfect

jag skall ha föranlåtit
du  skall ha föranlåtit
han skall ha föranlåtit
vi  skall ha föranlåtit
ni  skall ha föranlåtit
de  skall ha föranlåtit

Conjunctive

Present

jag må föranlåta
du  må föranlåta
han må föranlåta
vi  må föranlåta
ni  må föranlåta
de  må föranlåta

Present

jag må ha föranlåtit
du  må ha föranlåtit
han må ha föranlåtit
vi  må ha föranlåtit
ni  må ha föranlåtit
de  må ha föranlåtit

Past

jag skulle föranlåta
du  skulle föranlåta
han skulle föranlåta
vi  skulle föranlåta
ni  skulle föranlåta
de  skulle föranlåta

Pluperfect







Conditional

Present

jag skulle föranlåta
du  skulle föranlåta
han skulle föranlåta
vi  skulle föranlåta
ni  skulle föranlåta
de  skulle föranlåta

Perfect

jag skulle ha föranlåtit
du  skulle ha föranlåtit
han skulle ha föranlåtit
vi  skulle ha föranlåtit
ni  skulle ha föranlåtit
de  skulle ha föranlåtit

Imperative


du  föranlåt

vi  Låt oss föranlåta
ni  föranlåt

Etymology