Swedish: få

Swedish verb 'få' conjugated in all tenses

Bookmark and Share

Nominal Forms

Infinitive:
Supine: fått
Gerund: fående

Indicative

Present

jag får
du  får
han får
vi  får
ni  får
de  får

Perfect

jag har fått
du  har fått
han har fått
vi  har fått
ni  har fått
de  har fått

Past

jag fick
du  fick
han fick
vi  fick
ni  fick
de  fick

Pluperfect

jag hade fått
du  hade fått
han hade fått
vi  hade fått
ni  hade fått
de  hade fått

Future

jag skall få
du  skall få
han skall få
vi  skall få
ni  skall få
de  skall få

Future perfect

jag skall ha fått
du  skall ha fått
han skall ha fått
vi  skall ha fått
ni  skall ha fått
de  skall ha fått

Conjunctive

Present

jag må få
du  må få
han må få
vi  må få
ni  må få
de  må få

Present

jag må ha fått
du  må ha fått
han må ha fått
vi  må ha fått
ni  må ha fått
de  må ha fått

Past

jag skulle få
du  skulle få
han skulle få
vi  skulle få
ni  skulle få
de  skulle få

Pluperfect







Conditional

Present

jag skulle få
du  skulle få
han skulle få
vi  skulle få
ni  skulle få
de  skulle få

Perfect

jag skulle ha fått
du  skulle ha fått
han skulle ha fått
vi  skulle ha fått
ni  skulle ha fått
de  skulle ha fått

Imperative


du  

vi  Låt oss få
ni  

Etymology

få⁴, v. får, fick fik⁴, fingo fiŋ³ω², fått fot⁴, förr äv. fångit, p. pf. fådd (numera bl. ngn gg i ssgr ~fod²) l. fången foŋ³en² (utom i ssgr numera nästan i bl. i vissa uttr., se 6 a, b; jfr FÅNGEN p. ajd.): pass. FÅS få⁴s l. fos⁴. vbalsbst. FÅENDE; jfr FÅNG. ( inf. o. pr. ind. pl. fa GR 1: 33 (1521), RA 1.18 (1524). faa GR 1.96 (1523). Därs. 10: 230 (1535). Mat. 5:4 (NT 1526). osv. fo G1 SVART 84 (1561). OxBr. 5.21 (1613). – 1 pers. pl. fåm Måne DRYSELIUS 199 (1694). KyrkohÅ 1912 MoA. s. 46. (1741). pr. ind. sg. akt. faar GR 1.60 (1523), Mark. 10:15 (NT 1526: vnfaar). får (fåår) Apg. 24:25 (NT 1526) osv. foor GR 1328 (1524), Därs. 18: 304 (1547). få KKD 8: 158 (1799=- – pr. ind. pass. o. dep. fås (fååss) GR 16: 265 81544). osv. fåes RA 1.484 (1546), SthmStadsord. 1: 69 (1638). foes G1 SVART 84 (1561). pr. konj. få(å) Ordesk. COLUMBUS 5 (1678), Svensk. HEIDENSTAM 2.130 (1910). fånge RARP 1: 3 (1626). ipf. ind. sg. fek (feek) GR 1.57 (1523), ConsEcclAboP 70 (1657). feck CreatMundi 3 (c. 1570), SSL RYDQVIST 1.242 (1850; angivet ss. vardagstal). fegh BtFinlH 4.70 (1562). fick GR 1.20 (1521) osv. fik GR 1.28 (1521), Resa BJÖRNSTÅHL 1.152 (1770). fijk (fiik, fyk) O PTERI Tb. 40 (1525), AV MURENIUS 177 (1648). fich (fiich) GR 2.42 (1525), SPEGEL Dabg. 100 (1680). – 2 pers. sg. fi(c)kst STIENHIELM Harm 88 (1668), GV SPEGEL 41 (1685). – ipf. ind pl. 1 o. 3 pers. fingo (finge) GR 1.117 (1523) osv. finga GR 1.120 (1523), Resa KIÖPING 121 81667). fynghe GR 3.187 (1526). ipf. konj. finge Joh. 6:7 (NT 1526) osv. fingl Glossa Mat. 15:5 (NT 1526). fijngie BtFinlH 3.45 (1535). fing ÖB 33 (1712). sup. fat O PETRI Tb. 12 (1524). faath GR 1: 101 (1523). faatt GR 10: 294 (1535). fått (fådt) mat. 6:2 (NT 1526) osv. fåått GR 1.124 (1523), Holof. 35 (c. 1580). fåt (fååt) Mat. 25:17 (NT 1526), BÅÅTH-HOLMBERG Morf. 2.174 (i handl. fr. c. 1816). fodt G1 SVART 63 (1561). fået(t) KyrkohÅ 1909, MoA. s. 65 (1539), SVART Kr. 26 (1561). fåed G1 SVART 3 (1561). foet(t) G1 SVART 38, 98 (1561). – fangit GR 1: 33 (1521). fångit (fångedt) 2 Kor. 7:7 (NT 1526), Hist. STRINNHOLM 1: 481 (1834). fongit GR 1.97 (1523), A OXENSTIERNA 1.132 (1628: handfongett). p. pf. fådd (n. fått) RP 8: 179 (1640:välfådde, pl.), Bref EKEBLAD 2.143 (1659), ARWIDSSON Strömm. 57 (1913: senfådd). fången GR 6: 379 (1529). ÖSTERGREN (1923). fongen GR 20.60 (1549), VRP 1663, s. 172)
[fsv. fa (fe(c)k l. fi(c)k, fingo, faat l. fanigt, fongit, fangin, fongin), motsv. d. Qfaa, isl got. o. fht. fāhan, feng. fōn; av ett urgerm. fanhan till den ieur. roten pank, pak, fasthålla, fästa; jfr sanskr. pās[sanskrit_diakrit]a, boja, ävensom lat. pax, fred; besläktat med FACK, AFAGER, ävensom FOGA, FÖGA. Jfr FÅNGA]
Översikt av betydelserna. A. gripa samt i närstående bet.

More information and the source for the information: SAOB


Slå upp ordet i Ordbok över Finlands svenska folkmål

gripa (ngt); (lyckas) få tag i (ngt)
  • så kåm ö:rnen å fekk-n i nakkan (Eckerö-Hammarland)
  • så fi an stakan å tjö:rd bårt påitjin (Lappträsk)
  • så fikk fä:n i:-n å kasta-n i däkk (Nagu)
  • mⱸn so va Ka:l o fie:g i: an in da:g (Närpes)
  • å tå va varji å fi an å å:t opp an (Pedersöre)
  • påitjin fikk i: sin langsto:l å börja slå: ikring se (Pernå)
  • tridi ga:ngon je:g tå karin ti tjällarin å fe:g i an-de kråppin såm va å:tär där (Replot)
  • hon sprang tärs on fikk i kamarn dä:r on gikk inn ti mo:r si:n (:sprang tills hon kom till kammaren) (Sjundeå)
mottaga (ngt av ngn), erhålla (ngt), bekomma (ngt)
  • tö ha få:ji bo i barmin o i tarmin (:både brännvin o. mat) (Bergö)

Se mer