Swedish: duga

Swedish verb 'duga' conjugated in all tenses

Bookmark and Share

Nominal Forms

Infinitive: duga
Supine: dugit
Gerund: dugande

Indicative

Present

jag duger
du  duger
han duger
vi  duger
ni  duger
de  duger

Perfect

jag har dugit
du  har dugit
han har dugit
vi  har dugit
ni  har dugit
de  har dugit

Past

jag dög
du  dög
han dög
vi  dög
ni  dög
de  dög

Pluperfect

jag hade dugit
du  hade dugit
han hade dugit
vi  hade dugit
ni  hade dugit
de  hade dugit

Future

jag skall duga
du  skall duga
han skall duga
vi  skall duga
ni  skall duga
de  skall duga

Future perfect

jag skall ha dugit
du  skall ha dugit
han skall ha dugit
vi  skall ha dugit
ni  skall ha dugit
de  skall ha dugit

Conjunctive

Present

jag må duga
du  må duga
han må duga
vi  må duga
ni  må duga
de  må duga

Present

jag må ha dugit
du  må ha dugit
han må ha dugit
vi  må ha dugit
ni  må ha dugit
de  må ha dugit

Past

jag skulle duga
du  skulle duga
han skulle duga
vi  skulle duga
ni  skulle duga
de  skulle duga

Pluperfect







Conditional

Present

jag skulle duga
du  skulle duga
han skulle duga
vi  skulle duga
ni  skulle duga
de  skulle duga

Perfect

jag skulle ha dugit
du  skulle ha dugit
han skulle ha dugit
vi  skulle ha dugit
ni  skulle ha dugit
de  skulle ha dugit

Imperative


du  dug

vi  Låt oss duga
ni  dug

Etymology

Translations

Swedish verb "duga"

To be of use (intransitive)

1 translations found.

duga

DUGA d³ga², v. -er dω⁴ger, -de dω³gde² (GR 9: 327 (1534: dogde) osv.), -t dω⁴gt l. -kt (SvSpr. BOTIN 113 (1777) osv.) l. (numera mindre br.) -at dω³gat² (KonReg. RUDBECKIUS 231 (1615: dogat), Krig STEFFEN 3: 16 (1916)), l. (ngt hvard.) ipf. dög dø⁴g, dögo dø³gω² (SvSpr. SCHILLER 109 1855; angifvet ss. bl. förekommande i talspr.) osv.) samt (numera mindre br.) sup. -it dω³git² (Bref LINNÉ I. 3: 253 (1774), Regl. LINDER 131 (1886)). (dug(h)- GR 4: 342 (1527) osv. duuw- BtFinlH 4: 366 (1568). dog(h)- GR 3: 40 (1526), DALIN 1850; med hänv. till d u g a). dåg- Rimchr. CARL IX 14 (c. 1800), Grimst. ALMQVIST 12 (1839). dögBtFinlH 3: 421 (1558), Lögn. BULLERNÆSIUS 380 (1819))
[fsv. dugha, vara duktig, gagna, hjälpa, gå an, motsv. d. du(e), isl. duga, got. daug, ipf. med pr.bet., mnt. o. mnl. dogen, mht. tugen, t. taugen; möjl. besläktadt med lit. daug, mycket; jfr DUKTIG, DOGSE, DYGD, ODÅGA. Formerna dog- o. dåg- äro uppkomna gm a-omljud]

More information and the source for the information: SAOB


duga

Slå upp ordet i Ordbok över Finlands svenska folkmål

vara lämplig el. passa (för el. till ngt), vara duglig el. tjänlig (till ngt)
  • an mⱸint sⱸ do:g ti la i par skoɷr (Björköby)
  • so int dogd han ti miki (Borgå)
  • a ska intt dzära hⱸ intt a dogä(r) til (Esse)
  • dⱺ ⱸ dⱸn (:lien) bḷö:t o du:gär iŋŋa till (Finström)
  • kɷkkɷ ha skiti mⱸ (:göken har låtit höra sig innan jag hunnit äta ngt), ja dogär int ti sⱸ:smann (:såningsman) (Pargas)
  • no: dågar he ti bḷa:nd la: me (:att blanda i lag med) (Petalax)
  • hⱸ dogär ti ma:t (Pyttis)
  • så an sko böri då:g je:t (:duga att äta) (Replot)
kunna godkännas el. gillas, hålla måttet; om handling el. beteende: gå för sig, passa sig, vara lämpligt el. rådligt
  • to di hadd sɷ:pa å:v rⱸina (:åkerrenarna), to var i dogand (Esse)

Se mer