Swedish: dö

Swedish verb 'dö' conjugated in all tenses

Bookmark and Share

Nominal Forms

Infinitive:
Supine: dött
Gerund: döende

Indicative

Present

jag dör
du  dör
han dör
vi  dör
ni  dör
de  dör

Perfect

jag har dött
du  har dött
han har dött
vi  har dött
ni  har dött
de  har dött

Past

jag dog
du  dog
han dog
vi  dog
ni  dog
de  dog

Pluperfect

jag hade dött
du  hade dött
han hade dött
vi  hade dött
ni  hade dött
de  hade dött

Future

jag skall dö
du  skall dö
han skall dö
vi  skall dö
ni  skall dö
de  skall dö

Future perfect

jag skall ha dött
du  skall ha dött
han skall ha dött
vi  skall ha dött
ni  skall ha dött
de  skall ha dött

Conjunctive

Present

jag må dö
du  må dö
han må dö
vi  må dö
ni  må dö
de  må dö

Present

jag må ha dött
du  må ha dött
han må ha dött
vi  må ha dött
ni  må ha dött
de  må ha dött

Past

jag skulle dö
du  skulle dö
han skulle dö
vi  skulle dö
ni  skulle dö
de  skulle dö

Pluperfect







Conditional

Present

jag skulle dö
du  skulle dö
han skulle dö
vi  skulle dö
ni  skulle dö
de  skulle dö

Perfect

jag skulle ha dött
du  skulle ha dött
han skulle ha dött
vi  skulle ha dött
ni  skulle ha dött
de  skulle ha dött

Imperative


du  

vi  Låt oss dö
ni  

Etymology

Verbs conjugated like dö

, självdö, utdö,

dø⁴, v.; pl. ind. sg. -r; pl. 1 o. 3 pers. , 2 pers. -n; p. pr. -ende dø³ende²; ipf. ind. sg. dog dω⁴g, starkt hvard. do.⁴, i mellersta Sverge äfv., starkt hvard., dödde död³e²; sup. dött döt⁴. Anm. Ss. p. pf. användes DÖD, adj. – vbalsbst. ENDE (nästan bl. i ssgr); jfr DÖD r. l. m. (ipf. dog(h) Joh. 18: 14 (NT 1526: doghe, ipf. konj.), 2Mos. 7: 21 (Bib. 1541: dogho, pl.). Suml. BUREUS 60 (c. 1600) osv. do(o) O PETRI (1524) i Sthm Tb. 1: 33, Mat. 22: 27 (NT 1526), Kr. BRAHE 22 (c. 1585). dodh Visb. 1:219 (c. 1620), KKD 7:66 (1704). – dödde Mark. 12: 22 (NT 1526), Dante LIDFORSS I. 1:50 (1902). döde GR 16:423 (1544), Ad. MÖRK 2:164 (1744). Anm. I den äldsta nysv. o. ända fram mot 1700-talets midt är dödde den regelbundna ipf.-formen; NT 1526 har dock anmärkningsvärdt många starka former. Imperfektet af uttryckes likväl under denna tid o. långt senare (i centralsvenska dial. ännu i våra dagar) oftare med blef l. vardt död (se DÖD, adj. 1 c. Omkring 1750 börjar dog alltmera brukas. Af grammatikerna har Sprachm. GIESE 1- 3:284 (1730: dog, dödde, SAHLSTEDT i FörsSvGr. 60 (1747), i SvGr 71 (1769) o. slutl. i SvOrdb. (1773) bl. dödde, men i SvOrdb. (1757) båda formerna, Sv Spr. BOTIN 138 (1777) bl. dog. Från 1800-talets början går bruket af dödde alltmera tillbaka, äfven om det under förra hälften af århundradet icke sällan användes, i sht i religiöst spr. o. i poesi. DALIN (1850) har bl. dog)
[fsv. döia, dö(a) ipf. do(o) ipf. do(o) (
ipf. konj. doghe), död(h)e, dödde p. pf. n. döit, dööt, sv. dial. (ipf. do l. dödde), motsv. d. do. (ipf. do.de, ä. d. äfv. do), isl. deyia (ipf. dó, deyði, p. pf. dáinn), fsax. Qdŏjan med svag böjn., mnl. douwen, doyen, med svag böjn., fht. touwen (mht. touwen, töuven) med svag böjn., eng. die (lånat fr. nord. spr.).Verbet tillhör en ieur. tor med bet.: bedöfva(s), kväfva(s). Jfr DÖD, sbst. o. adj., DÅNA, svimma, samt DANA(ARF); jfr äfv. DVÄLJA]

More information and the source for the information: SAOB


Slå upp ordet i Ordbok över Finlands svenska folkmål

i förb. med bort: avgå med döden
  • tom a so dɷ:i bort jär okriŋg (Lappträsk)
  • (hon) tråod Joss sko ga å döj bårt (Replot)
i ordspr
  • iŋganʼ jⱸ bra: tⱺ inʼ jiftär sä ⱺ alʼlʼ jⱸ bra: tⱺ dom ha dɷwwⱸ (Houtskär)
  • hⱸd ⱸ bisvä:rḷⱸt ti le:v o lⱸisamt ti døi (Iniö)
  • hanʼ a:glö:st le:vär hanʼ ä:rḷö:st döir (Kumlinge)
  • han som agalø:s lⱸvär han ä:ralø:s døir (Munsala)
i tls
  • int dö:r do i å:r änn (Bötom)
  • int dö:r do i å:r änn (Esbo)
  • int dö:r do i å:r änn (Karis)
  • han som spottar (på ngn) få:(r) su:v ormʃärtin to an døir (Munsala)
om människa el. djur el. växt: upphöra att leva
  • ha dø:dd i sista natt (Esse)

Se mer